.

Måndagen den 27:e augusti vaknade jag klockan 06:30. Gick upp för att dricka en massa vatten. Det var den informationen jag hade fått från läkaren. Drick klara drycker fram tills kl 8, sen fastar du. Blev även ombedd att duscha med descutan (svamp med bakteridödande medel) kvällen innan och på morgonen. Väckte Patrik vid 8 och sen for vi in till sjukhuset. Vi skulle vara där till klockan 10. När vi väl kom fram till avdelningen presenterade  en jättegullig barnmorska sig och visade oss till vårt rum. Hon bad mig sätta på mig sjukhuskläderna som hon plockat fram och sedan lägga mig i sängen så hon kunde sätta en infart. Jag hade fastat sen kvällen innan och skulle då få dropp för att blodsockret skulle hålla sig på en normal nivå. Efter det fick vi vänta i ca 1 timme sedan var det dags!

 

Barnmorskan följde oss ner till operationssalen där vi blev väl omhänertagna. Jag fick lägga mig på en brits och sen satte allt igång. Vårdpersonal precis överallt! Patrik tittar chockat på mig och man ser nästan hur hans ögon fylls med rädsla. Jag tar hans hand och säger att det är lugnt. Det är ju trots allt jag som ligger på britsen. Narkosläkaren kommer in och sätter ryggbedövning på mig (som förövrigt inte kändes alls)! Började känna hur tung jag blev om benen, fick stickningar som tillslut ledde till noll känsel överhuvudtaget. Jag får svårt att andas, blir snurrig i huvudet och mår väldigt illa. En i personalen frågar hur jag mår, hon såg på övervaket att jag sjunkit i blodtryck så de gav mig lite Atropin som sedan gjorde att jag piggnade till och fick lättare med andningen. Två läkare kom sedan in och presenterade sig. En av läkarna säger: -"Då kör vi igång Sanna. Är du beredd?"

Trodde faktiskt att jag skulle vara mer nervös än vad jag var. Kl 12:28 satte de igång och kl 12:35 hörde vi vår sons skrik för första gången! H*n var äntligen här! Vi visste ju fortfarande inte könet på barnet, det fick vi reda på när en av personalen kommer fram till oss på andra sidan duken och visar stolt upp honom. Helt overkligt var det! På 7 minuter hade vi fått vår son. Efter det har jag ingen som helst tidsuppfattning. De syr igen mig och jag tranporteras sedan till uppvaket. Där låg jag i drygt 2 timmar, tills bedövningen hade släppt och jag kunde röra på fötterna igen. Upp till avdelningen igen och nu befann vi oss i en liten bubbla. Vår älskade bebis var äntligen här och vi kunde inte vara lyckligare!

 

Till kvällen ville barnmorskan att jag skulle försöka ställa mig upp och gå lite grann. De tillhör läkningsprocessen. Problemet var bara att jag hade så sjukt ont trots smärtstillande. Lyckades iallafall ställa mig upp och lyfta lite på fötterna, men det gjorde så sjukt ont från snittet att jag började kallsvettas och fick blodtrycksfall. Blev bara att ta det lugnt resten av kvällen. Dock kändes det bättre dagen efter och då var jag uppe och gick på avdelningen. På onsdagen fick vi åka hem igen. Amning hade kommit igång och bebis mådde bra. Resten av denna vecka har inneburit mest återhämtning för mig. Kan säga att jag aldrig haft så ont i hela mitt liv (vad jag kan minnas). Vet ni hur mycket man använder magmuskler när vi rör på oss? Typ hela tiden. Men det går åt rätt håll. Jag mår bättre och bättre för var dag som går. Tack och lov har jag Patrik här hemma som hjälper till med allt!

 

Nu kanske flera av er undrar varför det blev kejsarsnitt? Många vet redan att jag hade en jobbig tid efter förlossningen med Madeleine. Då menar jag extremt jobbig tid som inneburit en operation pga komplikationer i form av ärrbildning. Kortfattat kan jag säga att efter att ha diskuterat detta med min barnmorska samt blivit undersökt av en överläkare så kom vi fram till att kejsarsnitt skulle vara det bästa för min del. Överläkaren rekommenderar även mig till att opereras på nytt efter att jag återhämtat mig från kejsarsnittet. Då kanske ni förstår varför det inte var aktuellt att genomgå en vaginal förlossning? Hade jag inte fått dessa komplikationer så hade jag definitivt fött vaginalt. Jag tycker det är en häftig upplevelse och även om det blev som det blev så är det en upplevelse jag inte skulle vilja missa. Samtidigt måste jag se det som en erfarenhet att fått vara med om två olika "förlossningar". Två helt olika historier, men med samma fina avslut <3